Symboler får oss att minnas
Niels Hebert, Arbetarbladet 020223

"Människan ett hus, diktade en gång Sandro Key-Åberg. Barn tecknar ibland självporträtt i form av hus. Hus är en av människans starkaste symboler. Vi fyller dem med trygghet, längtan, skräck, sorg, minnen...

Inre och yttre hus är teman i Emir Krajišniks utställning i Länsmuseets Projektrum. I ett rum i rummet finns videoinstallationen "Timeline". Konstnären har filmat ett medelhavslandskap genom en dörr. Man ser ett träd och några buskar, men i övrigt är växtligheten sparsam. Havet anas i bakgrunden. Fast syrsorna spelar öronbedövande är det ett landskap där ingenting tycks hända. En enstaka vindil rör några blad. Någonstans i fjärran passerar ett fartyg.

Det är ett slags evighetsbild. Samtidigt vet vi att det händer många saker på andra håll. Bomber faller, människor dör eller flyr, nya massmord planeras... Kanske ska vi vara tacksamma att inget händer här och nu, att vi är på en säker sida i detta ögonblick. Möjligen är det så illa ställt i världen att det är bäst när ingenting händer.

Vi kan stå framför detta till synes eviga ögonblick och se vår egen skugga mot duken, se oss själva i landskapet och påminnas om att när vi betraktar ett landskap en stund så kommer det närmare, att vi erbjuds hemhörighet.

Men syrsorna är verkligen påträngande. Öronen försöker stänga av gnisslet. Men syrsorna finns och har betydelse. Livet uttrycks på många sätt och människan som har ett minne måste vara beredd att ta emot. Syrsornas filande är en del av landskapet.
Installationen ”Rekonstruktion” består av en stol, ett litet bord med en pyramidformad boktrave och en målning av ett slags minnets trappuppgång. Möblerna och böckerna har fjättrats med rep. Under dem ligger några takpannor av tegel. Att denna rekonstruktion har med Emir Krajisniks liv i Bosnien och Belgrad att göra är uppenbart. Det är tio år sedan han kom till Gävle och kanske är detta en bild av minnet som alltid tycks blekna. Därför är kanske rekonstruktionen viktigare än minnet. Den ger plats för den människa som minns.

Längs en vägg hänger över 100 små brödbitar på tunna trådar. Verket heter ”Dado-dado”, en titel Emir Krajisnik lånat från sin lilla dotter. Vad hon menar vet konstnären inte. Men brödet är en lika uråldrig symbol som huset och bitarna kanske våra tuggor, våra dagar och försök att få de bitar av livet och tiden vi längtar efter. Inne i installationen ”Timeline” hänger kassar med bröd.

Tolv små fotografier med husanknytning hör också till utställningen. I ett rum ser man konstnärens mamma och på ett annat fotografi hans födelsehus i Banjaluka. Det är inte arkitekturen Emir Krajisnik ser, utan huset som skydd - och som ett objekt för fantasier. Det kan handla både om att vara därinne och att vara utanför och tänka över huset och det innehåll det kan tänkas ha.

Det är en enkel utställning. Den präglas av en strävan efter helhet, av att sammanföra grundläggande symboler. Så har Emir Krajisnik också gjort en målning av utsikten i ”Timeline” där han kompletterat ramen med tygkassar och vattenflaskor. Vi bär, äter, dricker och vi bor. Tiden går och vi minns. Världen ska lämna oss i sin tidlöshet. Men tills dess är den vårt hem, även om den ibland är farlig och motspänstig.

© Niels Hebert